VI KROSSAR FASCISTER
Historien om Grupp 43

Vi krossar fascister innehåller fyra porträttbilder av Harry Kaufman (ovan), Murry Podro, Gerry Abrahams och Jules Konopinski. Alla var medlemmar i Grupp 43. Fotona är hämtade från Stuart Freedmans fotoserie The Last of the 43 Group som gjordes i samband med de intervjuer som Daniel Sonabend gjorde för boken. BILD. © Stuart Freedman

BBC A Rage in Dalston

The British Jews who fought fought postwar fascism on London's streets

Britain’s fascists targeted Jews in the years after the second world war. This is The story of the 43 Group who fought back. - The Guardian recenserar Daniel Sonabends We Fight Fascists.

Morris Beckman åkte på stryk. De var två mot en, och även om den före detta radiooperatören i handelsflottan ’kunde ta en fajt’, så var han ingen shtarker (ett ord på jiddisch för en stark kille som på allvar vet hur man delar ut stryk). De fascistiska hårdingar han tampades med var för mycket för honom och hans kompisar hade fullt upp med sina egna bråk. Beckman lyckades ta sig loss och spurtade mot den låga muren strax bakom biografen en bit bort. Han hävde sig upp och kastade sig över. Redan innan fötterna nuddat marken insåg Beckman sitt misstag. Ett halvdussin mosleyiter såg på när han tog mark, kände igen honom som en Grupp 43-jude och hoppade på honom. Beckman skrek rätt ut medan slagen började hagla. 
’Och plötsligt’, drog sig Morris Beckman sextio år senare till minnes, ’hörde jag vrålet när Gerry Flamberg kom skrikande ’Din dumma jävel, din dumma jävel’. Han hoppade över muren och gav sig på fascisterna som hade gett sig på mig, han slogs faktiskt redan när han var i luften. Han landade och skrek att jag skulle hålla mig tätt intill, vilket jag gjorde. ’Här nere! Fort!’ tjöt han, och två medlemmar till av Grupp 43 hoppade över muren. Tillsammans körde vi bort dem.’ 
Det var i mars 2012 som Morris Beckman berättade den där historien för mig, och av alla underbara anekdoter han delade med sig av så är det den som etsat sig fast i minnet på mig. Man förstår varför. Bilden av den en och nittio långe, tjugo nånting, före detta fallskärmsjägaren Gerald Flamberg, ’brett ansikte, platt näsa, jävligt irriterad’(hans egna ord), som kastar sig över en mur rätt in i en hög av fascister med armar och ben åt alla håll samtidigt som han skriker åt sin kamrat att han är en dum jävel, det glömmer man inte i första taget. Men framförallt så är den ett koncentrat av den antifascistiska organisation han grundade: en organisation som ramlade in i mitt liv på ungefär samma sätt som när en stor kille kastar sig över en mur. I ena stunden hade jag aldrig hört talas om den, i nästa hade den fullständigt tagit över i mitt liv.  
Min berättelse börjar fyra månader tidigare när min gamle kompis Luke Brandon Field lagt sig i badet för att titta på en dokumentär om Vidal Sassoon. Så fort han klivit upp ringde han mig. Det är väl inte helt självklart att ringa just mig efter att ha sett en dokumentär om världens mest kända hårfrisör eftersom jag i hårhänseende lider av en del utmaningar (bekännelse — innan Luke ringde mig så är jag inte helt säker på att jag visste vem Vidal Sassoon var), men Luke var inte ute efter att prata hår.  
’Har du hört talas om Grupp 43?’ frågade han. 
’Grupp vaddå?’ 
’Grupp 43. Judiska soldater som stred mot fascister efter andra världskriget?’ 
’Du menar väl första världskriget?’ 
’Nej, andra. Tror jag.’ 
’Det verkar ju helt galet, det fanns väl inga fascister efter andra världskriget. Före fanns ju Mosley, men inte efter.’ 
’Jo, de krigade mot Mosley.’ 
’Jag tror du har blandat ihop en del fakta där, kompis.’
’Jag har precis sett en dokumentär om Vidal Sassoon, och det verkar som han var med i den.’ 
’Öh...verkligen. Ääh..Poeten?’ 
’Frisören.’
’Aah.. Såklart.’ 
’Kolla upp Grupp 43 bara, ring mig sedan.’ 
När jag gick tillbaka in i läsesalen på British Library som jag hastigt lämnat för att ta samtalet från Luke, så kollade jag upp Grupp 43 och insåg att jag var skyldig min kompis en ursäkt. Men skuldkänslorna ersattes snabbt av en viss förvirring. Här berättades om en organisation som huvudsakligen bestod av unga brittisk-judiska män och kvinnor som mellan 1946-1950 slogs mot fascister på Londons gator. Borde inte en sån organisation inta en legendarisk ställning inom den anglo-judiska samhällsgemenskapen? Jag är själv en del av den men hade ändå aldrig hört talas om Grupp 43. De närmaste månaderna skulle jag komma till insikt om att jag snarare var norm än undantag; inte heller mina bekanta, som antingen var mycket djupare engagerade i samhällsgemenskapen eller visste mer om dess historia, hade hört talas om gruppen. Judar som slår tillbaka och spöade upp fascister — det tillhör ju våra favoritstorys, så varför hade samhället glömt? 

När jag grävde djupare i detaljerna så förstod jag att epicentret för striderna mellan gruppen och Oswald Mosleys svartskjortor låg i området kring Ridley Road, Dalston, i den nordöstra Londonstadsdelen Hackney. Känd för sin berömda marknad var Ridley Road också i årtionden platsen där M. Joseph’s låg, den livsmedelsaffär som min fars morföräldrar drev. En insikt som inte bara gav mig en personlig koppling till händelserna utan också en ledtråd; jag ringde upp min farmor Pat som bott ovanför sina föräldrars affär och frågade om hon kom ihåg något av de veckovisa stridigheter som utspelat sig på Ridley Road. Det gjorde hon tyvärr inte. Familjen hade nämligen flyttat till västra London vid den tiden så hon hängde aldrig runt Dalston på söndagskvällarna när bråken och upploppen skedde. Min morfar John var också tonåring i London på den tiden, så en fredag i början av 2012 när jag skjutsade honom till en middag hos mina föräldrar hade jag beslutat mig för att fråga honom. 
’Har du någonsin hört talas om Grupp 43?’ 
’Hört talas om’ sa han och spelade upprörd, ’Jag var med!’ 
’Va!’ utropade jag, och vred på huvudet medan jag försökte hålla bilen på rak kurs. ’Var du med?’
’Ja,’ sa han med ett leende över hela ansiktet, uppenbart förtjust över min chockade uppsyn. 
Dussintals frågor och en massa research senare kom jag fram till att påståendet hade vissa förbehåll. När min morfar var sjutton var han djupt engagerad i en sionistisk organisation där han fick höra talas om en grupp som sökte frivilliga för att närvara vid fascistiska gatumöten och rapportera vad de såg. Min morfar ställde upp, men gick aldrig längre än så i sitt engagemang. Grupp 43 var kända för gatusammandrabbningar och min morfar var enligt egen utsaga för feg för att slåss, han var därför inte beredd att gå längre än så i sitt engagemang för gruppen. Men ändå, han hade aldrig sagt ett ord till någon i vår familj att han som ung hade spionerat på fascistmöten för en militant judisk antifascistisk organisations räkning.  
Medan jag frågade ut mina familjemedlemmar om gruppen så hade Luke gjort samma sak och kommit fram till ungefär liknande resultat: rykten, potentiellt avslöjande anekdoter och råd om vem som kanske visste lite mer. Dessutom hade vi båda kommit över varsitt exemplar av den enda bok som skrivits om Grupp 43, utgiven första gången 1993 som The 43 Group: The Untold Story of Their Fight Against Fascism av Morris Beckman, en av grundarna.1 Efter att ha slukat boken på några dagar var vi överens om att det här var en historia som måste berättas, och vi ville vara de som gjorde det. 
Vi hade nyligen gått ut universitetet och båda hade ambitionen att göra ett försök inom film eller television, jag som författare, Luke som skådis, så vi tänkte att Grupp 43 kunde bli vår inträdesbiljett. Jag tyckte det lät som en enkel sak. Komma på en bra idé, kolla upp den, skriva ett döbra filmmanus (hybris — nej vad är det?) och hallå, sen kommer en Oscar! Nu blev det inte riktigt så. Vilket inte betyder att vi vart fullständigt desillusionerade. Efter att flera personer föreslagit att det kanske var en berättelse som gjorde sig bättre i tv så fick vi kontakt med några produktionsföretag och ett visst intresse från tevebolagen. Med vetskapen om att Luke och jag inte var de enda som tyckte att historien om Grupp 43 måste berättas så kastade jag mig över böckerna och dök ner i arkiven medan Luke gav sig ut på jakt efter någon veteran från gruppen som fortfarande fanns  kvar och som ville prata med oss.  
Bara några månader efter att vi först upptäckt gruppen, och långt innan vi började arbeta på tevemanuset så hade Lukes researchtalanger lett till upptäckten att Jeanette Beckman, en välkänd New Yorkbaserad punkfotograf, sannolikt var släkt med Morris Beckman. Han kontaktade henne och förstod att han prickat rätt så några veckor senare satt vi i Morris lägenhet, bokstavligen en halvminuts promenad från Lukes gamla hem i West Hampstead. Där, upplagt på bordet, hade Morris arrangerat fotografier och minnessaker både från Grupp 43 och från sin tid som sjöman i handelsflottan under andra världskriget. Under de följande tre timmarna lyssnade Luke, min syster Gabriella som filmade intervjun, och jag, som hypnotiserade på historien om Grupp 43. Morris delade med sig av många underbara anekdoter som framkallade en del skrattanfall, inklusive historien om hur han räddades av Gerry Flamberg. 
För mig blev intervjun och läsningen av Morris bok bara början; under de följande åren tillbringade jag ändlöst med tid i arkiven och intervjuade dussintals gruppmedlemmar och anhöriga till några av de som gått bort. En research som snart lett mig till insikten att det rådande kunskapsläget om gruppen var djupt otillfredsställande; den förtjänade en ny historisk genomgång.

Utdrag ur Vi krossar fascister.