Om lydnad, makt och jämlikhet i Stanley Milgrams lydnadsexperiment.

Bo Greiders efterord

När Stanley Milgram satte igång sin experimentstudie var målet att visa att människors lydnad påverkades av enkla faktorer i situationen de agerade i. Det är kärnan i Milgrams experiment.

Det är också den socialpsykologiska experimenttraditionens enkla kärna: ta en vardaglig situation, manipulera en faktor i sammanhanget och se vad som händer. Pionjären var den i USA landsflyktige tyske sociologen Kurt Lewin. På trettiotalet upprättade hans forskningsgrupp ungdomsklubbar där de genom att förändra stilen hos ungdomsledarna påverkade relationerna mellan ungdomarna i demokratisk eller auktoritär riktning. I samma tradition utfördes under kommande årtionden flera klassiska experiment. På ett sommarläger i Robbers Cave i Oklahoma delade en annan banbrytande socialpsykolog, Muzafer Sharif, in pojkarna i The Rattlers och The Eagles och underblåste deras vi-och-de-känslor bland annat genom ryktesspridning Snart hade skötsamma medelklassbarn ingått långtgående fientligheter för att sedan, allt under Sharifs manipulationer, försonas genom att avledas mot en gemensam uppgift. Solomon Ash konstaterade i sitt konformitetsexperiment att försökspersoner anpassade sina svar angående längden på en uppritad linje efter vad de andra deltagarna svarade. Darley och Batson visade hur teologistudenter på väg till ett seminarium — på temat den gode samariten — som sprang på en uppenbart utslagen människa varken styrdes av tro eller personlighet. Deras vilja att stanna och hjälpa påverkades helt enkelt av hur stressade de var. 1971 nåddes en dramatisk höjdpunkt i The Stanford prison experiment. Philip Zimbardo lät under eskalerande kaos sina studenter agera fångar och väktare i universitetskällaren tills ditkallad polis avslutade experimentet och arresterade deltagarna.

De här studierna fann att beteende främst är ett resultat av omständigheter i själva beslutssituationen och hur individen tolkar dessa omständigheter. Det gick emot den rådande behavioristiska föreställningen om yttre faktorers objektiva inverkan men det utmanade också en annan vanlig föreställning: att beteende avgörs av en människas karaktär. ”Seklets socialpsykologiska forskning har lärt oss den läxan att det inte är så mycket vilken typ av personlighet som vilken situation du befinner dig i som avgör ditt beteende” sammanfattade Milgram.

Milgrams lydnadsexperiment ingår i raden av 1900-talets klassiska socialpsykologiska påverkansstudier och bekräftade än en gång dess slutsatser. Försökspersonernas lydnad visade sig vara beroende av situationsbundna faktorer i laboratoriet: en ny situation som på grund av det fysiska rummets utformning, av de sociala relationerna mellan aktörerna, det stegvisa inträdet i handlingarna och så vidare, påverkade försökspersonernas bedömning av situationen och deras möjligheter att styra över sina handlingar. Det är betydelsefullt därför att situationsbundna faktorer kan antas verka likadant i verkligheten. Rationella överväganden kan fördunklas av enkla förhållanden som till exempel avstånd till effekterna av ens handlingar. Människan är i alla situationer djupt påverkbar. Den insikten har bara förstärkts av senare forskning. I allt högre grad betonas mikromiljön, beslutsarkitekturen eller vad man nu kallar det, som avgörande för människors beteende i alla typer av social interaktion: i politiska församlingar, domstolar, företag, organisationer, som konsumenter och så vidare. Faktiskt till den grad att det råder tvivel om en av vår tids centrala föreställningar: den enskilda människan som autonomt beslutande individ.

Stanley Milgrams rastlösa fantasi resulterade under hans karriär i mängder av uppslag till undersökningar av vardagsmänniskans beteende. Vad händer om någon ber om en annans plats i rusningstid i New Yorks tunnelbana? Är en människa mer angelägen att posta ett upphittat brev beroende på vad de anser om adressaten? I six degrees of separation fann han ett mått på hur långt ifrån varandra okända människor står. Fantasin i forskningsuppslagen och metoderna stod i relation till hans intensiva intresse för drama, vare sig det rörde litteratur och teater eller teveprogrammet Dolda kameran. På våren 1960, samtidigt som den efterspanade nazistledaren Adolf Eichmann infångades, hade Milgram fått upp ögonen för ett speciellt påverkansfenomen. Vanliga amerikaner, i allmänhet ansedda som demokratiskt och frihetligt sinnade, verkade mottagliga för auktoritär påverkan. Milgram hade en tid sökt ett enkelt och kraftfullt forskningsämne — något liknande Ashs konformitetstest. Nu hade han ”hittat ett ämne att gå till botten med”. Efter noggranna förberedelser drar experimenten igång på hösten 1961. Sammantaget är det över tjugo redovisade experimentuppsättningar. Dessutom genomfördes testförsök och flera oredovisade uppsättningar. De sista utfördes i maj 1962 speciellt för dokumentärfilmen Lydnad. Då hade över tusen personer deltagit i experimenten. Året därpå presenterade Milgram experimentet i den mindre tidskriften Journal of Abnormal and Social Psychology. Samma år skrev New York Times i stora rubriker sextiofem procent lyder blint tillsägelse att skada andra. Du kunde ha varit Eichmann löd en annan. Lydnad var angeläget och kontroversiellt, särskilt kopplat till en potentiellt dödlig handling.

Kritiken var dock hård eller avvaktande. Studien ansågs sakna vetenskaplig stringens på grund av bristande teoretisk underbyggnad. Experimentet visade visserligen att situationsbundna faktorer inverkade på försökspersonernas beteende, men det hade andra visat förut, och det förklarade inte varför dessa faktorer påverkat försökspersonerna olika. Det var ju så att också i det ikoniska experiment fem, där lydnadsgraden var som högst — och som i många sammanhang blev synonymt med hela studien — var det 65% som lydde men 35% som inte gjorde det. Milgrams lydnadsexperiment hade ingen helgjuten förklaring av själva påverkansfenomenet lydnad. Till det kom hanteringen av experimentdeltagarna vilket en kritiker beskrev som ”lika ondskefullt som nazisternas experiment”.

Tio år senare, med Vietnamkriget praktiskt taget direktsänt i amerikanska hem, var lydnad ett än mer akut ämne. Trots att kritiken dröjde kvar hade Milgram fått erkännande för sitt arbete och fick nu tillfälle att sammanfatta experimentet. Det gjorde han i boken Att lyda auktoriteter och där lade han fram en mer utarbetad förklaring till lydnad. Lydnad är en evolutionär egenskap och en förutsättning för samhällets inre och yttre effektivitet, men också en vansklig egenskap. För i ett modernt storskaligt och hierarkiskt uppbyggt samhälle riktas individens moralomdöme från konsekvenserna av sina handlingar till övervägande om sin funktion i organisatoriska system. Moraliskt omdöme och ansvar lämpas över till en överordnad — människor bara lyder. Milgram ser det som ett mentalt tillstånd och kallar det agenttillståndet. Agenttillståndet har aldrig fått något som helst vetenskapligt stöd. Vem som helst kan i boken läsa att försökspersonerna inte befinner sig i ett tillstånd av likgiltighet inför offrets plågor. Och att individen skulle överge alla egna mål och syften med sina handlingar är märkligt med tanke på att Milgram genom hela studien beskriver försökspersonernas agerande som rationellt utifrån deras förståelse och påverkan av situationen. Milgram kringgår kritiken genom att hävda att personer bara delvis övergår i agenttillståndet; ett slags drömliknande tillstånd där man ändå är mottaglig för yttre stimulans. När man läser de teoretiska avsnitten i kapitel tio och elva kan man i bästa fall uppfatta agenttillståndet som ett slags samlingsbegrepp för Milgrams verkliga insikter i hur lydnad uppkommer och hanteras. Dessutom har begreppet en viss metaforisk kraft. Det snuddar både vid kollektiva samverkansproblem, där individer lastar kostnaderna på andra, och beskrivningar av människans vardagliga hjärnverksamhet som närmast automatisk och som bara med stor ansträngning kan hantera nya beslutssituationer. Agenttillståndet är rotat i det systemteoretiska tänkandet — som i boken nästan gör intryck av vetenskaplig jargong — och som hade ett starkt fäste i Harvarduniversitetet under Milgrams studietid. Systemteorin fokuserade på harmoni och eliminering av intressekonflikter inom olika kulturella system och såg individens mål, motiv och syfte som underordnade systemets. Det är en ofta upprepad intuitiv bild som vid en djupare granskning inte ger någon tillfredställande förklaring varken till individens handlingsmöjligheter inom samhällsinstitutioner eller samhällsinstitutionernas funktioner. Milgrams dramaturgiska mästerverk ger en mängd insikter i hur försökspersonernas beteende påverkas av situationsbundna faktorer och i hur de hanterar konsekvenserna av sina handlingar, men saknar ett perspektiv där dessa fenomen fogas in i ett samhällssystem. Intressant nog så växte ett sådant perspektiv fram i en klassisk demokratidiskussion som pågick parallellt med lydnadsdebatten.

*

På femtiotalet hade New Haven, alltså samma stad där Milgram hämtade sina försökspersoner, ställts i centrum för en debatt om makt och demokrati. Vem bestämmer i det amerikanska samhället? Den provokativa utgångspunkten var påståendet i Mills bok The power elite att de flesta samhällsbeslut fattas av personer i en liten maktelit i näringsliv, politik och militär — övriga medborgare bara lyder: A time of big decisions and we are not making any.

Invändningen kom några år senare och löd att även om intressegrupper dominerades av ett fåtal individer så utgjorde dessa intressen ändå pluralistiska maktstrukturer, det vill säga konkurrerande organisationer, företag institutioner som gav uttryck och representation åt medborgarnas olika meningar — medborgaren behöver bara välja. Denna klassiska demokratidebatt rasade vidare fram till åttiotalet. Skiljelinjer lades fram i uppfattning om vad makt är, hur den kommer till utryck och hur den kan undersökas. En del hävdade att maktanalysen krävde öppna och mätbara konflikter. Andra att man också måste väga in latenta, motstridiga intressen som aldrig kommer till ytan i synbara konflikter. Makten är ett isberg, löd ett uttryck. Därför måste förklaringar av maktpåverkan också inbegripa mål, motiv och syften som inte syns, som inte kommer till uttryck. Ja, som faktiskt inte säkert kommer till uttryck ens för aktörerna själva! Utgångspunkten är att människor har egna mål, motiv och syften med sina handlingar också när de, trots intressekonflikt, kanske av strategiska skäl väljer att inte söka öppen konflikt — när de bara lyder!

Här finns uppenbara kopplingar till Milgrams lydnadsexperiment. Från den ursprungliga frågan om makt och lydnad och inriktningen mot beteende och öppna mätbara konflikter, utvidgas perspektivet till att omfatta människans yttersta mål, motiv och syften. Maktdiskussionen kulminerade på åttiotalet med den så kallade maktresursteorin. Där definierades makt som resurser i form av tillgångar eller rättigheter. Det intressanta är vilka resurser en organisation — eller individ — har i ett visst handlingsögonblick och till vilka kostnader de kan mobiliseras.

Maktresursperspektivet kan sägas omfatta alla typer av resurser från individualpsykologiska egenskaper till samhällstillgångar som social ställning och som verkar i mellanmänskliga relationer och maktprocesser på skilda samhällsnivåer. Resurser som sedan får undersökas utifrån olika vetenskapliga perspektiv. Det är också i den riktningen som lydnadsexperimentets dramaturgi leder. Millgram säger att han vill undersöka vad som händer när en verklig person i ett reellt ögonblick lyder och därför sträcker sig hans perspektiv i boken från neurobilogiska spekulationer till schematiska framställningar av samhällsordningen, han drar ingen gräns för vilka faktorer som leder till det ögonblick då försökspersonen fäller ner strömbrytaren.

*

Stanley Milgrams lydnadsexperiment skulle i ett maktresursperspektiv kunna beskrivas som en situation med en intressekonflikt mellan tre (ibland fler) aktörer. För att tillgodose sina intressen måste de mobilisera tillräckliga resurser för att identifiera sina mål och genomföra en lydnads- eller olydnadshandling. Ett ömsesidigt maktförhållande som kompliceras av Milgrams manipulerar.

Den största faktorn i sammanhanget är auktoritet. En rättighet eller tillgång som får någon annan att frivilligt utföra eller anpassa sig till någons önskningar. Som på ett motsägelsefullt sätt kombinerar tvång och frivillighet: ”något mer än en fråga men mindre än en order”. Auktoritet är experimentatorns främsta maktresurs. Flera av experimenten manipulerar denna maktresurs för att se vad den består i. Genom lokalbyte: är det ställningen som företrädare för Yaleuniversitetet? Rollombyten: är det egenskapen personlig karisma? Vad händer om det finns två oense auktoriteter, och så vidare. Också offret har maktresurser även om de ibland är mycket små, och de ökar eller minskar beroende av olika situationsbundna faktorer i experimenten; synbarhet, hörbarhet närvaro. Försökspersonens maktresurser består i protester mot experimentatorn, närvaro av andra försökspersoner och så vidare. Deras förmåga att mobilisera de egna resurserna beror på situationsbundna faktorer och främst på experimentatorns maktresurser, bland annat när försökspersonen försöker klargöra sin egen målkonflikt mellan lydnad till experimentatorn och offrets lidande. När auktoritetens påverkan minskar till exempel genom fysisk frånvaro eller förekomsten av två oense experimentatorer så underlättas mobilisering av de egna resurserna.

Lydnad är i maktresursperspektivet främst en rationell strategi för att uppnå vissa mål i en situation av ömsesidig påverkan. Uttrycken för lydnad är att vi anpassar oss utan att egentligen hålla med till att vi identifierar oss och internaliserar någon annans önskningar och mål. Men strategin är påverkbar, inte minst därför att försökspersonen på grund av stress i beslutsögonblicket till och med har svårt att bestämma mål — experimentatorns krav eller offrets lidande. Lydnad som strategi är också innebörden i en återkommande kritik av lydnadsexperimentet. Där hävdas att experimentatorns första uppmaning som hänvisar till experimentets vetenskapliga värde skapar betydligt mer lydnad än den renodlat auktoritära fjärde uppmaningen ”ni har inget val, ni måste fortsätta” som ofta resulterade i att försökspersonen vägrade lyda. Det säger något om den detaljprövning som experimentet utsatts för och brukar förstås så att människor inte bara har en instinkt att lyda, de behöver också skäl till att lyda. Experimentatorn har motiv som stämmer med de egna, att göra en insats för vetenskapen. Av det skälet kanske man är beredd att uppoffra sig själv och andra. Men lydnad kan också vara en strategi när man inte är beredd att ta strid för sina åsikter. Man inser sitt underläge och ser det som den enklaste eller enda utvägen. Intressekonflikten kommer inte till ytan.

Att inkludera motiv och syften i lydnadsexperimentet med hjälp av ett maktresursperspektiv har konsekvenser för förklaringen av lydnad. Det öppnar upp lydnadsexperimentet för den växande kunskap som sysslar med individers beslut. Det är också betydelsefullt för vilka historiska analogier som kan dras av experimentet. Lydnadsexperimentet är djupt sammanvävt med Hannah Arendts tänkande. Tydligast när Milgram i boken säger att experimentet bekräftar Arendts beskrivning av naziledaren Adolf Eichmann som genom simpel lydnad bidrar till ondskefulla handlingar. Nu har det dock visat sig att Eichmann inte alls bara lydde order utan var en entusiastisk aktör i förintelsen och därför måste tillskrivas en högre grad av motiv. Arendt gjorde det i sammanhanget vanliga misstaget att istället för en noggran historisk värdering, göra en personlig karaktäristik i det ögonblick då situationen under rättegången inte gav Eichmann någon annan utväg än att hänvisa till plikten. Begreppet den banala ondskan skramlar tomt, människors skäl att lyda är mer strategiskt och bottnar i rationella motiv och önskningar.

Har då vissa människor en starkare benägenhet att lyda? Milgram säger själv att han tror att personlighet har betydelse för lydnad. Ett stort försöks att kartlägga en auktoritär personlighetstyp gjordes i USA på fyrtiotalet genom att mäta sociala attityder på den så kallade F-skalan. F som i fascist. I princip samma fråga (och svar?) som i den nutida GAL-TAN skalan. Slutsatserna sammanfattades i boken The authoritarian personality. Milgrams kommentar är att han tror att personlighet har betydelse för lydnad men att kunskap om dess mekanismer är otillräcklig. Här borde modern hjärnforskning ha kommit närmare ett svar. Men så enkelt är det inte. Det mest slående med socialitetens neurobiologiska grund är hjärnans intuitiva förmåga att på millisekunder reagera på avvikelser från sociala normer som lydnad. Människor är olika mottagliga för vissa yttre stimuli, har en emotionella stil som sannolikt har samband med sådana faktorer som rädsla, oro, motvilja, äckel. Men att fatta ett lydnads- eller olydnadsbeslut är också beroende av en människas kognitiva förmåga, att processa sina emotionella intryck. I så fall kan intellektuell kapacitet, kanske i form av utbildning, social förmåga i form av social status och så vidare vara egenskaper och tillgångar som måste betecknas som potentiella maktresurser. Att slutligen säga något generellt om hur personlig benägenhet och förmåga i en verklig situation förhåller sig till varandra och till situationsbundna faktorers påverkan verkar nästan oöverstigligt.

Inte så överraskande ger inte heller Milgrams lydnadsexperiment svar på frågan om personlighetens betydelse. Dessutom är skildringen i boken av försökspersonerna ibland både godtycklig och fördomsfull. Ändå är personbeskrivningen en oundgänglig del av bokens dramaturgi och driver trots bristerna på mot en utvidgad förklaring av försökspersonernas agerande. Vi behöver bara ett bättre perspektiv än det Milgram ger för att reflektera över varför Jack Washington och Gretchen Brandt handlade olika.

*

Om vi ser en människas intellektuella och sociala egenskaper och tillgångar som potentiella maktresurser och sedan frågar vilka möjligheter den människan har att mobilisera dessa i ett visst ögonblick så får vi ett svar på varför också g oda människor kan utföra onda handlingar. Maktresurser fördelar sig helt enkelt olika mellan människor och möjligheterna att mobilisera dem i en intressekonflikt kan vara begränsade. Lydnad eller olydnad är sedan beslut som bestäms av strategier, som baseras på en uppskattning av egna och andras intressen och resurser — på den egna och andras makt i ett komplext ömsesidigt drama.

Milgrams studie är ett dramaturgiskt mästerverk där de olika experimentuppsättningarna bidrar till kunskap och inbjuder till reflektion över samhällsordningen. Medan somliga ser konkurrensen mellan flera auktoriteter i experiment 15 som lösningen, ser andra den i avsaknaden av auktoriteter som i experiment 11. De ger samma utfall: lydnaden sjunker och offrets lidande minskar. Men då får man också påminna sig om det än mer grundläggande perspektivet att de goda effekterna av social påverkan som lydnad och konformitet kanske är större. Milgram ansökte faktiskt om anslag till en motsvarande studie om påverkans positiva effekter men den realiserades aldrig — och skulle kanske inte fått samma uppmärksamhet därför att dåliga nyheter går fram bättre.

I Milgrams resonemang är lydnad hursomhelst ett dilemma. Frågan är om samhället behöver jämlikare, mer demokratiska relationer på alla nivåer eller om det oftast räcker att vi lyder? Tjugo år efter förintelsen och mitt under Vietnamkriget var lydnad ett akut problem. Och det starkaste intrycket av studien är att när situationen i de olika experimentuppsättningarna gav människor möjlighet att mobilisera sina resurser — när maktresurserna utjämnades — så sjönk lydnaden och offrets lidande minskade. Experimentet måste ses som ett uttryck och ett stöd för den framväxande insikten om den humanism som växer ur jämlikare relationer. Trots det så biter sig auktoritet fast i samhället som något önskvärt. Här är Milgrams beskrivning av hur auktoritet legitimeras på sin plats. En självutnämnande process liknande den subtila kommunikationen mellan betjänt och herre. Intuitivt känner den över- och underordnade igen varandra. Intuition har beskrivits som igenkännande; alltså minnen och erfarenheter av liknande maktutövning. Makt utövas med en blandning av informell och formell legitimitet, alltså delvis utan krav på kritisk prövning. Det gör den i grunden till en konservativ maktutövning. Skola, näringsliv, kultur, sport. I alla sammanhang döljer det sig som en legitimering av ojämlikhet, motiverat av effektivitetskrav eller som ett kunskapsmått. I politiken är det på grund av plågsamma minnen lite svårare att komma undan med det. Auktoritet är en tvivelaktig maktutövning och en osäker maktresurs som borde ersättas av jämlikare relationer.

*

Milgrams robusta lydnadsexperiment leder i maktdiskussionens utvidgade perspektiv tillbaka till frågan: vem styr?
Företrädare för många oppositionella grupperingar har framfört idéer om varför deras grupp underkastar sig en maktordning som tycks strida mot deras intressen trots att de verkar vara fria att kasta av sig förtrycket — varför de bara lyder. Marx frågade sig varför den engelska arbetarklassen inte gjorde revolution. Den italienska vänsterteoretikern Antonio Gramsci fick aldrig utveckla sin idé om borgarklassens hegemoni. Borgerligheten i Sverige tog på åttiotalet till sig begreppet problemformuleringsprivilegiet för att beskriva borgerlighetens mentala underordning under socialdemokratisk hegemoni. Numera är det högerradikala som attackerar med begreppet politisk korrekthet som liknas vid ett mentalt tillstånd i den liberala maktordningen. Frågan om elitdominans återkommer ständigt men maktdiskussionen som verkligen konfronterade ämnet ebbade ut på åttiotalet. Ett skifte i samhällsklimatet riktade maktkritiken mot djupare liggande strukturer som språket eller andra påverkansfenomen som konformitet. Lydnad och konformitet gränsar visserligen till varandra men lydnad rör hierarkisk påverkan medan konformitet sker mellan jämlikar. Det säger något om vem som formulerat maktkritiken i vår tid. Milgram var ett uttryck för den framväxande jämlikhetstanken som sedan åttiotalet stannat av. Lydnadsexperiment har förvisats till att handla om auktoritära politiska system, och kan sägas ha uppstått och existerat i symbios med Nazitysklands historia. Men, som Milgram själv påpekar i boken, det borde inte få överskugga att det har lika mycket att säga om maktprocesser i den liberala samhällsordningen. Våra frivilliga vardagshandlingar länkas i sociala, teknologiska, kommersiella, politiska och kulturella strukturer in i system som vi har mycket lite inflytande över — vi lyder. Det vill säga vi agerar utifrån våra reala maktresurser. Enligt samma förlopp som Milgram visar i sin studie kan vi lockas in, vänja oss vid, välja att inte se konsekvenserna eller inte finna styrkan att bryta oss ur maktordningar även om vi vet att de leder fel. En del av Milgrams experiment öppnade upp ett pessimistiskt brådjup: vi är alla potentiella förövare. Men, när vi ser till studien i sin helhet behöver vi inte se det som vårt öde att lyda på grund av människans natur — vi behöver bara bättre beslutsordningar och jämlikare fördelning av maktresurserna här i världen.

Bo Greider