Är teknologin lösningen
på människans utmaningar?

Översättaren Erik Philipssons kommentar

Ett pessimistiskt svar på frågan ges av amerikanen Theodore Kaczynski, mer känd som Unabombaren. Efter att ha jagats av FBI under sjutton år och under tiden skickat brevbomber till företrädare för det “industriteknologiska systemet” greps Kaczynski tillslut 1996 i sin ensligt belägna stuga i Montana. Två år senare dömdes han till livstid för tre mord samt för att ha skadat ytterligare tjugotre personer.

I likhet med andra ensamterrorister (vilket Kaczynski obestridligen var, om än en tämligen originell sådan) författade han ett manifest, Industrisamhällets framtid, som året innan han greps publicerades i amerikansk dagspress som en eftergift mot att bombningarna upphörde. I manifestet, som nu kommer i svensk översättning, går Kaczynski i drygt 230 kortare paragrafer till angrepp och hävdar att modern teknologi – bortsett från att den ödelägger vår planet – inte alls leder till bättre liv. För trots att vi idag lever längre och fysiskt sett är tryggare har möjligheterna till såväl frihet som mening enligt Kaczynski så gott som utraderats då vi inte längre bestämmer över oss själva. Industrisamhället, menar han, har gett upphov till en enorm maktförskjutning från individ och lokalsamhälle till stora organisationer, där de avgörande besluten numera fattas av människor som vi saknar inflytande över. Förskjutningen, som för Kaczynski grundar sig i ett slags ”teknologins logik” (som ska ses som ett inneboende inslag i det moderna projektet), kan visserligen ge sken av att öka vår frihet och självständighet men i själva verket blir vi alltmer insnärjda i och beroende av systemet. Ta bara ett sådant enkelt fenomen som trafiksystemen. Den motordrivna transporten tycktes till en början leda till ökad frihet då de som valde att skaffa bil snabbare kunde ta sig från punkt a till punkt b, medan de som inte ville ha bil kunde välja att avstå. Men med bilismen följde en radikal omdaning av våra städer och vårt sätt att leva. Fotgängares rörelsefrihet kom att begränsas avsevärt då de nu måste ta hänsyn till trafikljus, motorleder och annat, och bilägarna kom i sin tur att bindas vid alla de förpliktelser som följer med fordonen. Idag är bilen nästan inte längre ett val då avstånden mellan hem, jobb och nöjesområden blivit så stora att man inte kan ta sig mellan dem till fots. Kaczynskis poäng är att även om användningen av ny teknik till en början framstår som valfri, så förändrar den ofta samhället på ett sådant sätt att individen till slut tvingas att använda den, samtidigt som makten över våra liv flyttas allt längre bort i och med systemets ökande komplexitet.

Centralt för Kaczynski är att denna makttransferering berövat oss möjligheten till vad han kallar egenmakt, som bara kan uppstå när vi som individer eller medlemmar i en liten grupp autonomt strävar efter och uppfyller en målsättning. Passiviserad och uppgiven upplever den moderna människan inte längre att hon själv driver på utvecklingen i samhället, utan förändring är snarare något hon utsätts för. Inom samhällsforskningen har detta fenomen bland annat uttryckts genom den så kallade collective action-teorin, vilken säger att ju större och komplexare teknologiska system desto mindre betydelsefull blir varje enskild människa i detta system. I brist på verkligt meningsfulla sysselsättningar (företrädesvis tillfredsställandet av våra mest basala behov) griper vi efter ersättningar – vad Kaczynski kallar ”surrogataktiviteter” – i form av kultur, politik, vetenskap och så vidare. I sökandet efter tillfredsställelse jagar människan förgäves ett ouppnåeligt tillstånd av frid.

Det enligt Kaczynski mest slående exemplet på detta är dagens vänsterliberaler, ”leftists”. Det provokativa påståendet är att vänsterns engagemang är en egennyttig strävan efter tillfredställelse i deras medelklassliv som tömts på mening. Vänsterns engagemang är därför en ändlös jakt på nya politiska mål och nya utsatta grupper att försvara; en jakt som leder till allt mer inskränk frihet och reglering, utan att uppnå målen varken bättre villkor för andra eller tillfredställelse för sig själv. Kaczynskis angrepp kommer dock inte från höger. De konservativa avvisar han helt och hållet – de är dumskallar som i sin förvirring gnäller över att traditionella värden håller på att upplösas samtidigt som de förespråkar ekonomisk tillväxt och teknologisk utveckling. Istället bör nog Kaczynskis kritik läsas i termer av ett slags individcentrerad, nästintill libertariansk anarkism. Det är den individuella friheten som måste värnas mot stora organisationers intrång, där både staten och de stora företagen står i vägen för frigörandet av den enskilda människans potential.

I likhet med den tes Freud lade fram i essän Vi vantrivs i kulturen hävdar Kaczynski vidare att våra biologiskt nedärvda drifter hämmas genom den psykologiska reglering som civilisationen med nödvändighet pålägger människan. Spänningen mellan individ och samhälle skaver allt mer, vilket tar sig uttryck i såväl psykisk ohälsa som diverse beteendestörningar. För att vi inte ska gå under måste systemet ständigt bedöva oss, bland annat genom psykofarmaka och underhållning. I sin dystopiska vision ser Kaczynski framför sig hur detta system genom genteknisk manipulation en gång för alla kommer att slå sönder de spillror av motstånd mot det teknologiska slaveri vi enligt honom lever i. Den enda lösningen som i grunden kan åstadkomma en förändring är för Kaczynski en revolution mot det rådande systemet; en revolution som i första hand inte är politisk till sin natur utan som snarare syftar till att omdana samhällets ekonomiska och, framför allt, teknologiska grundvalar. Bombningarna var i sammanhanget avsedda att dra uppmärksamhet till hans idéer samt att spä på motsättningarna i samhället för att öka sannolikheten att revolutionen ägde rum.

Finns det då fog för Kaczynskis farhågor? Ja, sett ur ett bredare historiskt perspektiv tycks forskningen till en viss grad stödja hans tes om teknologins effekt, åtminstone indirekt. Till exempel menar historikern Yuval Noah Harari i sin bok Sapiens att ”Vissa tecken tyder på att sapiens genomsnittliga hjärnstorlek faktiskt minskat sedan jägar- och samlarstadiet. För att överleva på den tiden krävdes ypperliga förmågor och färdigheter. I och med jordbruk och industri kunde människor alltmer förlita sig på andras färdigheter för sin överlevnad, och nya ’nischer för idioter’ uppstod. Man kunde då överleva och föra sina gener vidare till nästa generation genom att arbeta som vattenbärare eller stå vid ett löpande band.” Statsvetaren James C. Scott resonerar på ett liknande sätt i boken Against the Grain och hävdar att vår fysiska och psykiska disposition genomgick en radikal förändring i och med övergången till jordbruk. Den nya bofastheten satte tydliga spår på våra kroppar (vi blev kortare, fick krokigare tår och kortare tänder) och kan även ha lett till att hjärnans limbiska system, som bland annat reglerar vår rädsla och aggressivitet, krympte.

Den senare teknologiska utvecklingen kan väl knappast ha minskat Kaczynskis farhågor. Vilka effekter framtida genombrott inom gentekniken kommer att få är en minst sagt underdebatterad fråga. Ett mer näraliggande exempel, som anknyter till förlusten av egenmakt, är uppkomsten av big data. För några år sedan exploderade debatten om de digitala teknikjättarnas användning av den i och med Cambridge Analytica-affären, då det framkom att ett dataanalys-/propagandaföretag med tillgång till de enorma mängder data som teknikjätten Facebook ackumulerat, använts i Trumps valkampanj. Cambridge Analytica kanske var ett sällsynt skumt företag, men faktum kvarstår att teknikjättarna utan vårt egentliga medgivande ”stjäl” våra egenproducerade data och använder det i kommersiella och politiska syften. Människan är visserligen en social varelse, och påverkan är en del av att vara människa. Därför är kanske den autonomi som Kaczynski så desperat försvarar bara en liberal fetisch. Men när påverkan sker genom ett fåtal gigantiska organisationers utnyttjande av gemensamt genererad data, som sedan används som social påverkan utan andra än deras eget syfte, så är denna påverkan djupt asymmetrisk. Kan vi då tala i andra termer än att det rör maktutövning till fördel för vad Kaczynski skulle kalla systemets elit?

Mot det industriteknologiska samhällets alltmer meningslösa tillvaro ställer Kaczynski upp den otämjda Naturen som motideal (vilket även innefattar människans natur, fri från samhällets socialiserande påverkan). Likt en modern Rousseau eller Thoreau ser han framför sig hur vi genom upprättandet av autonoma lokalsamhällen kan återfå kontroll över våra liv. Genom att själva åter behöva anstränga oss för att tillgodose våra mest grundläggande behov kommer vi att kunna tillfredsställa det för Kaczynski så centrala behovet av egenmakt. Men ska vi då leva helt i avsaknad av teknologi? Nej, Kaczynski gör här en uppdelning mellan organisationsbunden och småskalig teknologi. Medan organisationsbunden teknologi kräver ett komplext produktionssystem, vilket leder oss bort från frihet och egenmakt, kan den småskaliga teknologin upprätthållas inom mindre grupper utan hjälp utifrån. Dessvärre ger han inga exempel på småskalig teknologi och frågan är om denna uppdelning låter sig göras så lätt. Kanske bör Kaczynskis syn på förhållandet mellan människa och teknologi problematiseras. I boken Myten om maskinen definierar humanekologen Alf Hornborg teknologi i sin bredaste bemärkelse som strategier vi använder oss av för att övervinna tid och rum. Sett ur den vinkeln är det svårt att inte tänka på teknologin (och dess ständiga utveckling) som oupplösligt förbunden med människan. Enligt detta synsätt kan vi bara sträva efter en likvärdig fördelning av teknologins frukter och försöka vinnlägga oss om att den inte förstör våra livsbetingelser på denna planet. Det blir då inte en fråga om att försöka hindra den teknologiska utvecklingen, utan snarare att så att säga styra den på rätt kurs. Kaczynskis antiteknologiska revolution, som syftar till att förstöra fabriker och bränna tekniska manualer, framstår då inte bara som något naiv utan även grundad på en felaktig analys av människans förhållande till teknologi.

Å andra sidan kan kanske den teknikoptimistiska sidan anklagas för en liknande naivitet. En av de mest populära företrädarna för detta läger är den svenske fysikern Max Tegmark. I den nästan ofattbara kosmologiska vision han presenterar i sin bok Liv 3.0 är teknologi både meningsskapande och nödvändig för att sprida liv i ett universum där vi faktiskt kanske är ensamma och för att, när solen slocknar, rädda mänskligt medvetande och intellekt till nya existenser. Men även om han inte blundar för att en framtida artificiell intelligens kan ställa oss inför problemet att den kan ha andra mål än människan, så behandlas de sociala frågorna utan någon särskilt ingående problematisering. Den koppling Kaczynski gör mellan teknologi och (förlusten av) makt sår tvivel om huruvida vi faktiskt skulle uppleva mening och frihet – och över huvud taget fortfarande vara människor - i Tegmarks framtida kosmos. Helt nyligen har även den radikala vänstern (till skillnad från den ortodoxa arbetarrörelsen som alltid stått fast i teknikoptimismen) fått sin egen moderna teknologioptimistiska vision i boken Fully Automated Luxury Communism. I och med arbetets automatisering och produktionsmedlens socialisering kan vi enligt författaren Aaron Bastani frigöra den mänskliga potentialen, där nya sammanhang skapar ny mening. Men kanske borde teknikoptimisterna – inklusive den nyfrälsta teknikvänster – fråga sig vilka medel den har för att lösa det ”kollektiva handlandets problem” som Kaczynski menar att stora teknologiska system ställer oss inför. Kanske är det inte bara ekonomin som måste bäddas in i ett socialt sammanhang utan även, som Kaczynski hävdar, teknologin, där det senare förmodligen är ännu svårare än det förra.

Ska vi då ta Kaczynskis tankar på allvar? Ja, det tycker jag. Kaczynski tycks träffa en nerv: När mångas intuitiva upplevelse av psykisk ohälsa och tvivel på meningsfullhet kombineras med vardagslivets komplexitet - inte minst de tekniska - och när detta förstärkts av den antropocena domedagskänslan, då ökar behovet av den civilisationskritiska traditionen från Rousseau och Freud, vidare till Kaczynskis ideologiska mentor, anarkistfilosofen John Zerzan. Och den olycklige Kaczynski själv.

Erik Philipsson